Hospitalsprest J. E. Welhavens rapport fra St. Jørgens Hospital i 1816

Johan Ernst Welhaven (1775-1828) var prest ved St. Jørgens Hospital i nesten 20 år, fra 1808 til 1827. Han skal ha vært en populær folkelig taler, og hadde stort hjertelag for de svake i samfunnet. Ikke minst hadde han stor omsorg for de som bodde ved St. Jørgen, og samlet blant annet inn klær, mat og medisiner til beboerne på hospitalet.

Portrett av Johan Ernst Welhaven, laget av sønnen Johan Sebastian Welhaven i 1823.
Norsk portrettarkiv, Riksantikvaren. 

Kort om beretningen
I 1816 fikk Welhaven publisert en artikkel som satte fokus på de sykes kår i «Svenska Läkare Sällskapets Handlingar, vol. III». Spesielt i nødsårene under og like etter Napoleonskrigene, 1807-1814, hadde forholdene på hospitalet vært svært dårlige.

Den første siden av Welhavens rapport “Beskrifning öfver de Spetälska i S:T Jörgens Hospital i Staden Bergen i Norrige”, trykt i «Svenska Läkare Sällskapets Handlingar, vol. III» i 1816.
Foto: © Image courtesy of the Hagströmer Medico-Historical Library, Karolinska Institutet.

Artikkelen inneholder både hans iakttagelser av sykdommen og hans beskrivelser av forholdene på hospitalet. Han forteller om uhensiktsmessige bygninger og pasienter som manglet både mat og pleie. Welhaven beskriver også sine observasjoner av symptomene og kommer med egne vurderinger av mulige årsaker til sykdommen. Det første vitenskapelige arbeidet om sykdommen på hospitalet ble altså gjort av hospitalets prest. Artikkelen førte til at det ble vedtatt at hospitalet skulle få en egen legepost, at bemanningen skulle økes og at pasientene skulle få gratis medisiner.

Welhavens rapport ble publisert i Sverige, siden det ikke fantes noe norsk medisinsk tidsskrift på denne tiden. I Hagströmerbiblioteket i Stockholm finnes det en innbundet bok med den trykte artikkelen og 32 unike tegninger av beboere ved St. Jørgens Hospital, som fulgte med Welhavens rapport.

Mest sannsynlig er det Welhaven selv som har tegnet disse, og han referer til dem i teksten når han beskriver hvordan sykdommen arter seg og hva han tror sykdommens årsak kan være. Tegningene er påført navn, alder og fødested på de som er avbildet og representerer en av de første koblingene mellom portretter og pasientopplysninger som vi kjenner til. Gjennom illustrasjoner og tekst fremstilles beboerne på hospitalet som individer, ikke bare representanter for en sykdom.

Den innbundne utgaven av Welhavens beretning og akvarellene er nå i Hagströmerbiblioteket ved Karolinska Institutet i Solna utenfor Stockholm.
Foto: © Image courtesy of the Hagströmer Medico-Historical Library, Karolinska Institutet.
Welhavens rapport ledsages av 32 akvareller av navngitte beboere ved St. Jørgens Hospital, som 12 år gamle Ingeborg Knutsdatter fra Askevold.
Foto: © Image courtesy of the Hagströmer Medico-Historical Library, Karolinska Institutet.

Les Welhavens rapport
Hagströmerbibliotekets innbundne utgave av Welhavens beretning og vedlegget med akvareller av beboere ved hospitalet er digitalisert og tilgjengelig på den svenske nettsiden Alvin. Der kan du også lese hele Welhavens rapport.

Nedenfor kan du også lese et lite utdrag av Welhavens rapport fra St. Jørgen.

BESKRIFNING ÖFVER DE SPETÄLSKE I S:T JÖRGENS HOSPITAL I STADEN BERGEN I NORRIGE
AF
JOHAN ERNST WELHAVEN,
Prest vid Indrättningen.

(…)

För de af denna sjukdom lidande menniskor är et hus inrättadt i Bergen, S:t Jörgens Hospital kalladt, hvaruti, efter vederbörande Presters attest och igenom Stiftsöfverheten, de spetälske af både könen intagas ifrån staden och landet, när de, besigtigade af Stads-Physicus, befinnas vara behäftade med sjukdomen, utan afseende på stand, ålder eller villkor. Likväl läter det kunna bevisas, att de förmögnare af Landallmogen på flere ställen undandöljas, och blifva underhällne och skötte af deres anhöriga hemma, dock, som det säges, särskildt ifrån det öfriga husfolket. Såsom Prest vid Hospitalet snart 15 år, har jag erfarit, att de fleste inkomne sjuke varit af ringa villkor, husmän, strandsittare och inhyseshjon, stundom så utfattige, att de icke haft ett ylletäcke med sig vid intagandet, och många af dem icke de nödvändigaste kläder att skyla sig med. 

(…)

Af sådana på olike sätt lidande menniskor, befinnes för närvarande ett antal af 66 personer i S:j Jörgens Hospitals Sjukstuga.

(…)

Desse olyckliga mennsikors sjukdom har man betraktat såsom obotlig, hvilket hela Inrättningen med deras intagende på Hospitalet synes at bevisa, emedan där hvarken är föanstaltadt om Läkare eller läkemedel för dem.

(…)

 Då således användandet af läkemedel hittils varit fruktlöst till de spetälskas botande, har man igenom tjenliga lindringsmedel sökt att mildra dessa lidande menniskors svåra tillstand, och tydeligen underlättat deras bördor. Igenom ädla mennsikors välgörenhet anskaffas nu för Hospitalets medlemmar fria medicamenter, som köpas på Stadens 2:ne Apothek för de af mig hvar vecka insamlade frivilliga gåfvor. Dess lindringsmedel bestå i salvor, oljor, safter, kryddor och plåster. Således tillagas en salva af sjukvakterskorna, som innehäller 8 lod tjock teprentin, 2 lod beck plåster, 2 lod stött galmejesten, 2 lod linolja, hvilket sammankokt och smordt på mjukt sugpappaer lägges på såren. Denna nyssnämnda portion köpes nästan dagligen på Svane Apotheket, och påstå de sjuka, att de uten denna salva, som renar och uppmjukar såren, icke kunna bärga sig för plågor, om de frätande såren skulle blifva hårda, skarpa och strammande i kanterna, som utan denna salva säkerligen skulle ske. Hvar fjerde Vecka utdelas i Hospitalet kamper.spiritus att aftvätta såren med. Iglar äro anskaffade, hvilka af några Hospitalets medlemmar skötas och användas på de sjuka, när nödigt finnes; tillika brukas koppning och åderlåtning, hvaraf de spetälske befinna sig mycket väl. Förutan ofvannämnde medel, brukas också af dessa sjuke följande medikamenter, häntade från Løve Apotheket: Kamfer-olja, Enbärs-olja, Pirkum-olja, Terpentin-olja, vanliga Moderdroppar, Kamperdroppar, Spiritus paralyticus, Universal-balsam, Basilicsalva, Blyhvittsalva, tjock Terpentin, Svafvelblomma, bränd Alun, Lakrits, åtskilliga Mixturer, Bröstsafter och Kryddtheer.

Med tillhjelp af desse lindringsmedel kunna nu de fleste spetälske företaga sig åtskilligt handarbete, hvartill de annars, i deres ömkeliga författning vore aldeles oskicklige, emedan sjukdomen efter hand skulle fortära deras kraft och på det grufligaste pina och plåga dem. I förhållande till deras krafter, äro de spetälske ett arbetsamt folk; fruntimren spinna lin, blånor, hampa och ull, sy, sticka och väfva yllna band; manfolken göra sjöstöflor och bondskor, svafvelstickor, skopliggar, kar och byttor, förfärdiga de till åkerbruket nödvändiga redskaper samt binda fiske- och sill-nät.

Deres lefnadssätt är öfverensstämmande med det, hvarvid de i hemorten blifvit vana: fisk och bröd, gröt och mjölk är deras dagliga spis, och med den äro de ganska väl tillfreds, då de få så mycket de behöfva. Igenom de åtskilliga gåfvor, som Bönder inlemma, få de stundom litet färskt kött och smör till vederqvickelse; men njutningen af färsk sill är dem mycket skadlig, ock likväl var det den, jemte få brödsmulor och ibland litet gammal fisk, de spetälskas enda närings- och räddnins-medel, under krigets och bristens nu försvunne dagar. Jag kan icke förbigå, att här anmärka det särdeles understöd, jag den tiden emottog för detta lidande sällskap ifrån medlidande menniskovänner, hvarigenom de i synnerhet åren 1813 och 14 blefvo räddade från hotande nöd, ja från sjelfva hungren; ty utom 21 tunnor korn och rågmjöl och 16 tonnor potates, emottog jag dessa 2:ne år 9,650 R:dr af Sjöfarande, Borgare och Bönder till utdelning ibland de spetälske, hvilka pengar användes dels till läkemedel och dels till matvaror. Både för och efter den tiden har välgörenheten kraftigt verkat till dessa sjukes förmon, och mottager jag således ännu hvar vecka betydliga gåfvor till deras underhåll och vederqvickelse; igenom desse gåfvor har jag blifvit iståndsatt, at förskaffa dem icke allenast förenämde medikamenter och några lifsmedel, utan också förfriskningar af té, socker, öl och andra syrliga och söta läskedrycker, ja, stundom vin till vederqveckelse för de mäst sjuke; likaså får jag äfven ibland charpi och linne till deras många sår, hvaraf de också hafva stort behof. 

Då hvarje medlem i S.t Jörgens Hospital för närvarande njuter af Inrättningen blott 32 Riksbanks-Skilling namnevärdie i veckan till kostpengar, skulle de, utan detta välgörande och kraftiga understöd, komma till att sakna det aldranödvändigaste för lifvets upphälle. Utan att vidröra Hospitalets ekonomiske författning, som icke hörer till min plan, må jag dock anmärka, att nyssnämnde veckopenning synes vara aldeles otillräcklig för de spetälske, och finner jag derföre desse uslingars dagliga önskan om ett betydligare understöd, högst billig.

De brister, som man lätt blifver varse vid denna Inrättningen, äro;
I:o
Rummenes beskaffenhet; dessa äro för små och trånga. I en lång men smal byggning äro 40 kamrar, 20 i öfre och 20 i nedre våningen, i hvar af dessa kamrar 2:ne inbygda sänger, hvaruti 2:ne menniskor sofva; annars är rummet knappt så stort, att 2 menniskor där kunna vända sig tillika. Igenom utdunstningen från de sjuka, är luften i dessa trånge rom högst osund, som jag ofte till vämjelse erfarit, då jag blifvit kallad till förrättningar, eller vid mina besök i Stiftelsen nalkats den sängliggande spetälske, i synnerhet på morgonstunderna. Dette är äfven tillfället med husets större rum eller sal, hvaruti alla sjuka tillsammans upphålla sig vid deras dageliga arbeten. De äro där för många samlade på ett ställe, så att dunstkretsen snart blir besmittad af de många stinkande andedrägter, och maten likasom förgiftas, hvilken i dette rum af alla förtäres, och om vintren sättes på kakelugnen före måltiden.
2.
De sakna en ordentlig Läkare och äro likasom öfverlemnade åt sig sjelfva, äfven som de icke heller hafva af Stiftelsen minsta hjelp till medikamenter; på den ansökning jag derom ingaf för några år sedan, erhölt jag intet svar; förmodeligen kan Inrättningens kassa icke åstadkomma de dermed förbundne omkostnader.
3.
De hafva ingen ordentlig tilsyn; ty 2:ne sjukvakterskor, som skola bädda deres sänger, och tvätta deres orena kläder, och dessutom hålla rummen rena, ha blott liten tid öfrig, att ömsa på deras sår och sköta dem i deras elände, i synnerhet då de äro sängliggande, och icke sällan finnas där många sådana.
4.
Stiftelsen består dem för litet till lifsupphålle, ty om icke godt folk ifrån Staden och landet samt ibland Sjöfarande, framräckte de många årliga gåfvorna, skulle i synnerhet de som icke kunna arbeta, omkomma af brist på det nödvändiga. 

Om derföre Hospitalet icke härefter skall blifva, hvad den hittils synes hafva varit: ett slags begrafningsplats för lefvande; så måste dess inrättning påtagligen förbättras. Rymligare och luftigare boningar måsta anskaffas. Båda könen borde bo särskildt ifrån hvarannan, hvarigenom också en olägenhet kunde förekommas, som så lätt kan befaras vid den, under sjukdomens åtskilliga perioder sig stundom yttrande, häftiga könsdrift, och hvarpå man haft bevis. De samma rummen borde icke nyttjas, att både äta och sofva uti; likasom det vore önskligt, att man hade en mera bestämd ordning och tillsyn vid de sjukas matlagning; de borde då icke äta hvad dem behagade, utan hvad som under sjukdomens olika grader vore dem tjenligt. Det borde vid detta, så väl som vid Sjukhuset, tillsättas en Läkare, och af Inrättningens kassa bestås nödiga läkemedel, så väl som linne till deras sår, samt dessusom lifvets tillräckliga upphälle. 

All Rights Reserved